Två omöjligheter blev möjliga – på samma dag

ABBA skjuter ut ett pressmeddelande om att de återförenats, om än för en EP-inspelning. Samma dag möts de koreanska ledarna, omfamnar varandra och meddelar att de skjutit färdigt.

Jag tar båda nyheterna med en nypa salt – de siktar mot stjärnorna men kommer att landa i en trädtopp. Men det är skönt att för ett ögonblick se att två så otroligt grundmurade “omöjligheter” helt plötsligt blivit möjliga.

Posted in Uncategorized | Leave a comment

Jobba jobba jobba!

Det är full rulle med ritandet på jobbet. Jag är stressad, jag är ovan vid tempot, men ack så kul det är! Det känns rätt att sitta med pennan i hand varje dag.

Posted in Konst, Uncategorized, Vardag | Leave a comment

Ny trummis?

Vi mötte upp vår nya trummis ikväll.

Såväl spänningen som stämningen är på topp nu!

Vi har fortfarande inte hört honom spela, men han har en sån där personlighet som man liksom vill ha med sig upp på scen.

Nu ska bara repningarna komma igång också.

Posted in Kreativt, Musik, Uncategorized | Leave a comment

New year – new hair

180131

Det är trots allt i svart hår som jag trivs bäst. Och så kul det ska bli att följa vinterns skäggprojekt. Jag trivs med projekt.

Posted in Uncategorized, Vardag | Leave a comment

Måste man skriva en årskrönika?

Nej, det måste man inte.

2017 har på många sätt och vis varit ett bra, roligt och lärorikt år. Det har hänt mycket, trots att det ibland känts som om att tiden stått still. Visst, året har inte landat där jag hoppades att det skulle. Men 2017 får trots allt ett godkänt betyg. Hallå… jag kan promenera igen liksom – en sådan sak tar jag med mig in i 2018.

Posted in Livet, Uncategorized | Leave a comment

Stapplande stabilt med Marilyn Manson

171117

Ett halvårs väntan är över –  nu var det äntligen dags för Marilyn Manson att ta sig plats på Kulturværftets scen, för att framföra det som på förhand utvecklat sig till att bli årets mest hajpade konsert i den skandinaviska hårdrockssvängen.

Det som dragit uppmärksamheten till sig, åtminstone i Sverige, är det faktum att en av världens mest namnkunniga rockstjärnor ska spela i Helsingör, en liten gemytlig stad som de flesta svenskar förknippar med den första fyllan, billig öl, smala gränder från medeltiden, sladdriga röda pølser och givetvis den svindyra kulglassen med gräddbulle från turistfällan Brostræde. Och jo, det ser underligt ut att se “Elsinore” bland städer som London och Manchester när man kollar på ryggtavlan av de svarta bandtröjor som saluförs kvällen till ära. Det är väldigt osvenskt att en småstad i storlek med Falkenberg eller Kalmar kan ha ett lika stort och brett kulturutbud som Malmö. Fast det där med huvudstadsfixering finns inte direkt i Danmark, där Helsingör är känt som “Nordsjällands festliga hörn” – en stad som rymmer många konstnärer och kulturpersonligheter. Och vad kan vara mer passande än självaste Marilyn Manson med Hamlets slott Kronborg som kuliss?

Nu fick han dock inte Kronborg som kuliss, när han en smula försenad river igång nya Revelation #12 inne i den gamla varvshallen Hal14. På grund av en krossad ankel från en färsk scenolycka, är Manson för närvarande rullstolsburen i en permobil som faktiskt liknar något industriellt som skulle kunna tänkas ha blivit hopsvetsat och sammanbultat i kvällens lokal. Och redan här lyser den igenom, den estetiska talang och kreativa finess som han besitter. Han hade kunnat ringa och sjukanmäla sig för att istället ligga hemma på soffan med gipsat ben och glo på The Walking dead, eller vad det nu är för serier som man kan föreställa sig att han följer. Men istället väljer han att göra hela grejen till en show i showen, där roddare ikläder sig rollen som grönklädda sjukskötare som fixar och donar med brutala kryckor och allt annat som hjälpmedelscentralen på Ringstorp hade att erbjuda för dagen. Det hela är totalt Alice Cooper och been there – done that, men det fungerar alldeles utomordentligt bra.

Något som inledningsvis inte fungerar över huvud taget, är publikkontakten. Kvällens andra låt This is the new shit, har vid det här laget hunnit med att bli The old shit. För den firar väl snart 15-årskalas eller nåt? Den imponerade inte på mig då och den imponerar inte på mig nu heller, vilket förstås är en smaksak. Flertalet av de nästan 3000 åskådarna är som sagt inte alls med på noterna, vilket Manson har sig själv att skylla för, när han till exempel dödar feststämningen fullständigt genom att ta låååånga tyssssta pauser mellan varje låt. Fast när mikrofonen (med knogjärn) väl är påslagen så gör han så gott han kan, för det är absolut inte hans eget fel att hans mest explosiva tändvätska inte biter på den här publiken. Och anledningen är enkel – han har ingen att bråka med i Danmark. För oss skandinaver är det nog svårt att förstå vilken slags figur Marilyn Manson är hemma i USA. Han är en otroligt impopulär provokatör, i synnerhet i det södra bibelbältet, där han som i ett South park-avsnitt fortfarande möts av drev och arga plakat när han kommer på besök. I en sådan miljö fungerar det att elda igång publiken med kamp mot samhället och slagord om att – “Slå dig fri! Gör revolt! Gör något okristligt! Jävlas med dina föräldrar och köp svarta kläder!”. De enda plakat som möter Mansons turnébuss i Helsingör, pryds av reklamen om höstens kommunval. Och då pratar vi om timida porträtt på lokalpolitiker som förmodligen delar Mansons politiska åsikter. Så utan homofober, kristna extremhögern och vapenlobbyn att sparra mot, så är hans mellansnack kort och gott ett ganska så uddlöst vapen.

Däremot så tror jag att de flesta på plats tycker att han är jävligt häftig i det han gör. Säga vad man vill om Manson, men han är true och äkta gentemot myten om sig själv. Det han tar sig an tar han sig an med stil och kirurgisk precision. Jag har sett honom uppträda flera gånger och det som slår mig är hans förmåga att ständigt vara så aktuell, modern och på hugget. Trots att Marilyn Manson passerade sitt bäst före-datum redan efter Holy Wood, så känns hela grejen fortfarande fräsch och han skäms inte för att spela överraskande många låtar från nya albumet Heaven upside down, som för övrigt är en lysande platta. Hans förmåga att överbrygga den 20-åriga åldersskillnaden mellan sina hitlåtar, imponerar stort på mig.

Det är kort och gott en världsstjärna vi har framför oss på scen i ungefär 80 snabba minuter. Rent musikaliskt så övertygar han, för det här skulle kunna vara så otroligt mycket sämre och tröttsamt. Jag vill påstå att huvudpersonen är fullkomligt genialisk när han som i nya We know where you fucking live körs runt i en rullstol och aggressiv som en dagisbakterie väser sönder de fulaste glosorna från engelska ordboken. Publiken får han äntligen och slutligen med sig i allsång, inte helt oväntat tack vare Sweet Dreams (are made of this). Sittandes på en brits bankar han sönder dess nackstöd, till publikhavets taktfasta applåder. Fast kvällens största bifall får trots allt The beautiful people, som troligtvis är hans största hit, eller åtminstone den som känns mest Manson i hans digra repertoar. Oväntade Cruci-fiction in space blir aftonens sista låt, för en konsert där jag tycker att Torniquet var det absolut starkaste numret.

På det hela taget är jag imponerad och till freds. När allt kommer kring kan man år 2017 inte begära eller förvänta sig särskilt mycket mer av en sjuk Marilyn Manson som frustrerat hoppar runt på kryckor.

Posted in Musik, Uncategorized | Tagged , , | Leave a comment

Ett år senare

171006a

Tiden går och går och går. Ibland långsamt, ibland fort. Ibland står den fullständigt stilla.

Såhär snabbt går ett år.

Posted in Livet, Uncategorized, Vardag | Leave a comment